Kapitel 1

Det har gått många år nu, ibland kan man tycka att det gått FÖR många, beroende på vilket sammanhang…och hur situationen har sett ut, genom åren…

Den kan tolkas på många sätt och se ut på många olika sätt beroende på vem du är som står bakom och tittar på? Och beroende på vilken inställning du hade från början, är man negativ så blir det negativt och vice versa…

Självklart är det så i alla storyn att det finns två sidor, men en del väljer bara en sida, för att det kanske är lättast så för dem. Men utifrån detta tänkte jag göra det lite annorlunda, jag hade tänkt att ta med två. Den sidan som visas mot mig och min egen…

Men jag känner mig bara så trött på att pekas ut som någon som är orsaken till allt, speciellt kommer det från folk som inte varit här och sett hur saker och ting gått till som mina vänner har gjort.…Genom alla dessa åren har det varit ganska enkelt för en person att skylla på någon annan när man gör sina egna misstag…Om man ger dumheter så får man automatiskt inte snällhet tillbaks, det är vi väl ganska överens om va? Misstag kan alla göra, beroende givetvis på VAD det är, det beror ju på ämnet som avgör om misstaget blir lätt el svårt att reparera och på HUR många gånger man gör om sitt misstag… man brukar säga som versen går att en gång är ingen gång och två gånger är en gång för mycket…den versen har jag verkligen inte gått efter, tyvärr…

Vad som är orsaken till det håller jag själv på att reda ut.

Ämnet som vi ska beröra är svårt att reparera! Men det innebär ju inte att det MÅSTE vara helt åt helvete för det, det är så jag har tänkt i mina tankar, men frågan är om jag inte är där iaf? Ja jag vet inte!? Vi får se vart jag står när allt detta är klart...

Jag har fått en fråga många gånger ställd till mig: Hur orkar du? Mitt ständiga svar är: Jag vet inte?! Jag får även höra hur stark jag är, men är jag verkligen det? Kanske på vissa plan och på vissa absolut inte…

Det började så fint, det var en väldigt vacker kärlekssaga, jag var verkligt kär den där dagen då jag träffade honom den 10 Januari 1998. Det kändes så bra…Han var den första killen som överhuvudtaget fick följa med mig hem efter att jag varit ute, jag har som princip aldrig tagit hem någon från dansställe, fester eller annan tillställning som jag träffat ute…men allt gick så fort så jag hann inte själv med att reagera över det. Men där stod jag helt salig och upp över öronen. Mina vänner tyckte vi var äckligt kära, jag glömmer aldrig de orden… vi var nog kära i över ett år, åtminstone från min sida…nu vet jag inte säkert vad gäller honom…

Jag gick i skolan och läste då jag träffade han…det gick någon månad el två då han fick lite krisigt med pengar till sin hyra, så jag gav han pengar till det. Efter sommaren så flyttade han hem till mig, det var vid höstkanten där…Det kändes så fantastiskt bra, vi skulle äntligen få dela allt. Jag kunde inte sluta tänka på han de nätter han jobbade ute…vissa nätter sov jag med hans tröja, bara för att känna närheten till honom och känna hans doft. Lite som en snuttefilt =)

Då han bodde i sin lägenhet så kunde jag mycket väl ställa mig och storstäda hans hem men han var ändå bra på att hålla ordning… Jag minns hans musiksamling han hade, jag gillade många utav dom han lyssnade på.

Han hade humor och det saknade jag i mitt förra äktenskap, det var nåt jag gillade hos han. Jag kunde skratta som bara den ibland. Men det var bara i början, sen var de där skämten inte så roliga längre, det föll liksom bakom allt då allt förändrades. Plus att hans skämt oftast handlade om sex eller kiss och bajs (hur vi nu ska uttala det), det var ett uttömt ämne minst sagt. Men sexskämten är nåt han aldrig släppt, han halkar gärna in på de banorna så fort han får chansen till det. Vissa situationer kan jag tycka det är pinsamt.

Han fick träffa mina vänner och mitt gäng. Ja vi var ett gäng som alltid höll ihop och hittade på massa roligheter. En av dem var misstänksam mot honom och kände oro för mig. Men jag slog det ifrån mig.

Jag undrade vart hans vänner var och varför han inte umgicks med dom? Har han inga? De hörde varje fall inte av sig och det tyckte jag var konstigt och märkligt. Men en dag så dök det upp två tjejer som han brukade umgås med men de kom aldrig mer…Tror att den ena tjejen vart förtjust i honom innan, kanske var det därför? Cibbe nämnde något om det då, minns inte säkert idag. Han hade oxå två killkompis som började dyka upp i hans vänkrets som kom och hälsade på ofta. En av dem tyckte jag var en rolig prick och snäll. Bra att prata med osv. Men jag upptäckte ganska snabbt hur lätt min sambo hade för att snacka skit om sina vänner efter att de hade gått, det gjorde mig ledsen men mest arg…Jag påtalade det för honom till slut efter att vi kommit in i förhållandet en bit och jag blev arg och undrade hur han kunde göra så? Fick aldrig nåt bra svar på det utan  snarare ursäkter och olika förklaringar, ex att de inte lyssnade på det?

Min f.d vännina blev tillsammans varje fall med en av hans kompisar och det tyckte jag var roligt. Men hon blev en helt annan människa och inte alls som den hon var från början men idag förstår jag varför, hon har lite psykiska besvär. Men även där vart han inte snäll bakom ryggen mot honom, hela tiden så ska det snackas…Men det är inga vi umgås med idag. Lite kontakt har han ännu med honom...

Hur som helst så ganska snabbt visade det sig att han kunde ljuga för mig…han hade ett par foton på mig, som han fick en gång, som han i sin tur hade lovat att INTE skicka vidare…men det sket sig, han skickade det vidare för en bedömning skyllde han på och för att visa upp hur fin han tyckte jag var, men ändå…det var ett svek mot mig. Och han tyckte att det var helt ok, trots jag sa till han att inte visa det för någon och NEJ, det var inget nakenfoto utan med underkläder av stil på. Dumt av mig att skicka sådant, så egentligen får jag ju skylla mig själv… Godtrogen? Öhh ja. Men det var nära på att jag gjorde slut med honom då, för kan man svika mig i det vad kan han då göra mt mig tänkte jag redan då....

När jag var i hans lägenhet så upptäckte jag lite annorlunda saker bland annat en hel pärm full med utskrivna bilder på nakna tjejer… hm. Jag bara jahapp…varför har man det? Aja…jag ställde frågan till han och då kastade han dem ...ja inte var det jag som sa att han skulle göra det!! Det var ju något han hade innan mig.

Men hela hösten löpte på, en och annan lögn dök upp mellan varven, jag kom på honom att han fortsatte att spara på bilder oxå. Och varje gång jag påtalade om det så la han sig ofta på golvet och grät, jag började bli trött på hans lögner… Jag förstod aldrig varför det var så viktig för honom att till och med riskera vårt?

Fortsättning följer...

...ett hjärta kan gå i tusen bitar.

Vart tog dessa år vägen, för mig känns det som ett enda mörker. Jag försöker hitta det positiva men jag hade inte tid för det, det var så mycket som styrde mig under en lång tid. Jag tappade mig själv totalt, min fokus på livet och på barnen, existerade inte...själv var jag som i en dvala, en ofrivillig sådan. Det kändes som om jag hade längsta mardrömmen och jag kunde inte ta mig ur och vakna upp, det var bara mörkt och jag fann ingen utväg. Ingen var där och sträckte ut en hand, allt famlande hit och dit, bröt ner mig bit för bit, år för år bara försvann...Jag minns inte ens mina barns uppväxt.